Jag blev lite inspirerad av Mine goes to eleven. » Bullshitdetektorn: Om ungdomar och vuxna. Där skriver Per Robert Öhlin  om sin resa tillbaka till sin ungdoms jag. Detta satte igång min tankeverksamhet lite: hur skulle mitt liv se ut idag om inte sociala medier fanns? Hur har det påverkat mitt liv, både privat och yrkesmässigt?

Det första jag kan konstatera är då att det inte riktigt går att dra en linje mellan mitt privata och yrkesmässiga liv, då det jag använder sociala medier till privat påverkar mitt yrkesverksamma liv och vice versa. Framför allt så använder jag det för personal branding. Hur använder jag det idag då, vad skulle alternativen vara om sociala medier inte fanns? Varför inte börja med just personal branding.

Så varsågoda, här kommer del 1 av min betraktelse.

Personlig marknadsföring

Jag finns idag på LinkedIn, Facebook, Xing mm. Tjänsterna skiljer sig lite åt då Facebook framför allt är min privata sfär där jag finns med mina gamla och nya vänner där vi kan kommentera varandra och dela med oss av iakttagelser och kloka eller mindre kloka ord, och även lite mer meningslösa utbyten i form av alla dessa applikationer som finns. Jag använder Facebook för att visa för mina vänner att jag finns, vad jag gör för tillfället och att jag gärna vill veta vad mina vänner sysslar med. En social aktivitet på distans. Jag förväntar mig inte att få ut något mer av min Facebook närvaro än att vårda mina kontakter och eventuellt få fler vänner som delar mina värderingar efter hand.

På LinkedIn och även Xing (som jag inte använder pga av att LinkedIn är så mycket bättre och mer använd) är mer en yrkesmässig kanal för att skapa kontaktytor i mitt arbete. På senare tid har även LinkedIn blivit en viktig kanal före rekrytering och head hunting. Här ligger mitt CV och här knyter jag viktiga kontakter med de människor som jag vill ha, har haft eller har en arbetsrelaterad relation med. I min bransch är dock den relation oerhört social och personlig så visst finns många av mina kontakter på både Facebook och LinkedIn.

Förutom dessa så finns jag även på tjänster som Plaxo, Google m.m. Plaxo finns jag på för adressbokens skull, och Google är näst intill ett måste.

Grundfilosofin i alla min närvaro för personal branding är att jag delar med mig och finns tillgänglig. Min erfarenhet, min kunskap, mina åsikter och uttryck, mina bilder, mina filmer, mina presentationer. Allt finns där för att visa vem jag är och vad jag kan, vet och vill. Det här är det som de flesta i min omgivning som inte är lika frälsta på sociala medier som jag inte kan förstå: hur vågar man dela med sig och blotta sig så mycket? Och där ligger skillnaden, jag ser det inte som att jag blottar mig, och att det skulle vara något negativt. Tvärtom, jag ser det som att jag förkortar introduktionen till nya kontakter och skippar dösnacket. Exempel: Jag har massor av vänner på Facebook, LinkedIn osv som jag aldrig träffat i riktiga livet men där vi delar värderingar. Ibland händer det i alla fall att man träffas på riktigt på te.x semiarium, föreläsningar eller andra event, och då kan vi (så uppfattar jag det som i alla fall) direkt inleda diskussioner då det faktiskt känns som att vi redan känner varandra. Framför allt har vi en ganska klar bild på var vi har varandra.

Hur skulle det gå till i ett liv utan sociala medier?

I ett liv utan sociala medier hade jag varit beroende av att andra pratar om mig utan att jag har en chans att påverka. Där kan inte jag bestämma vad jag vill dela med mig i form av kunskap, erfarenhet, kompetens, åsikter mm utan är fullkomligt i händerna på mina kontakters egna uppfattning om mig och att de av egen fri vilja sprider bilden av mig vidare. Och handen på hjärtat, hur ofta gör vi det?

Nästa del kommer att handla om kompetensutveckling.